Manborg i mitt hjärta.

Alltså, verkligen, på riktigt.

Det finns de som påstår att nyproducerad film som försöker fånga känslan av 80-talistisk B-film aldrig kan lyckas. Att de omöjligt komma i närheten av den där genuina charmen som de gamla videovåldsrullarna besitter. Det är ett påstående som Manborg förintar med en enda laserblick. Steve Konstanskis orimliga mästerverk får såväl skeptiker som andra att falla fullkomligt pladask ner i ett underbart hav av skräp och förälskelse, rulla runt och fånle och fyllas av den finaste av värme.

Det här är inte cyborg-action som på något ironiskt och ytligt sätt gör narr av sina föregångare, det här är cyborg-action som omfamnat alla föregångare och kramat dem samman, skoningslöst men kärleksfullt tills allt pressats ihop till en enda överlägsen och ultimat skapelse… MANBORG! Demoniska arméer och hjältar som får hjärtat att svämma över, kärlekskranka ondingar, på sina ställen mönstergillt osynkat ljudspår, storslagen apokalyps och action som är mer mortal än Mortal Kombat någonsin kan bli!

Ni tror kanske att jag överdriver, men det är bara för att ni inte har sett den än.

Manborg är festivalens allra sista film men gör er själva en tjänst och köp biljett… → NU! ←