Manborg i mitt hjärta.

Alltså, verkligen, på riktigt.

Det finns de som påstår att nyproducerad film som försöker fånga känslan av 80-talistisk B-film aldrig kan lyckas. Att de omöjligt komma i närheten av den där genuina charmen som de gamla videovåldsrullarna besitter. Det är ett påstående som Manborg förintar med en enda laserblick. Steve Konstanskis orimliga mästerverk får såväl skeptiker som andra att falla fullkomligt pladask ner i ett underbart hav av skräp och förälskelse, rulla runt och fånle och fyllas av den finaste av värme.

Det här är inte cyborg-action som på något ironiskt och ytligt sätt gör narr av sina föregångare, det här är cyborg-action som omfamnat alla föregångare och kramat dem samman, skoningslöst men kärleksfullt tills allt pressats ihop till en enda överlägsen och ultimat skapelse… MANBORG! Demoniska arméer och hjältar som får hjärtat att svämma över, kärlekskranka ondingar, på sina ställen mönstergillt osynkat ljudspår, storslagen apokalyps och action som är mer mortal än Mortal Kombat någonsin kan bli!

Ni tror kanske att jag överdriver, men det är bara för att ni inte har sett den än.

Manborg är festivalens allra sista film men gör er själva en tjänst och köp biljett… → NU! ←

”Here’s Johnny!” – vissa filmrepliker tar ordentligt fäste i ens huvud. Givetvis kommer repliken från en scen i Stanley Kubricks filmklassiker The Shining, där en skräckinjagande Jack Nicholson innehar huvudrollen. Anmärkningsvärt nog, delar Jack Nicholson förnamn med sin karaktär i filmen, Jack Torrance. Det gör också skådespelaren Danny Lloyd, som spelar pojken i filmen. Nåväl, kanske är just den detaljen bara en tillfällighet. Men i dokumentären Room 237, regisserad av Rodney Ascher, ges det minst sagt utrymme för tolkningar av sådana detaljer.

Tisdagens visning av dokumentären ägde rum på Mejeriet, där det innan filmvisningen hade bjudits på film-quiz. Trots att visningen av dokumentären blev försenat på grund av tekniska problem, kvarhölls den lättsamma stämningen bland gästerna. Den avslappnade och mysiga känslan av att befinna sig i sitt eget vardagsrum med levande ljus på borden, lindrade säkerligen många gästers väntan.

Så var dokumentären värd denna väntan? Utan tvekan! Efter att ha sett dokumentären blir man nästintill själv besatt av att ta reda på vad Kubrick ville förmedla med sin film The Shining.

Text: Nora Hadaf

Jag måste erkänna en sak, den där texten jag skrev i katalogen om Dredd… Jag hade inte sett filmen när jag skrev den. Men det har jag nu.

Jag hade fel på en punkt, 3D-effekterna är inte de coolaste och mest innovativa någonsin. De är helt ok, men själva filmen?

HOLY FREAKIN MACARONIS & CHEESE, BATMAN!!!!!!!

DREDD 3D är den bästa serietidningsadaptionen någonsin! PUNKT SLUT!

Det är också en av de bästa actionfilmer som kommit de senaste 20 åren, och får mig att tänka på mästerverk som Escape From New York och Robocop.

Filmen är precis så långt borta från Stallone-kalkonen som man kan komma, man har fångat seriens känsla perfekt och Karl Urban är briljant som Dredd. Det var längesen jag lämnade en biosalong så här upprymd och lycklig.

 

Justin Benson och Aaron Moorhead, regissörerna till Resolution, skaffade genast en massa vänner när de kom till Lund här om kvällen. Men de kanske borde ha varit mer försiktiga med vem de socialiserade med…

 

Lund the Right One In from Aaron Moorhead on Vimeo.

Att få uppleva stumfilm tillsammans med livemusik är antagligen bland det närmsta man kan komma magi i verkligheten. Igår visades en unik visning av Carl Th. Dreyers stumfilmsklassiker Vampyr, som tillsammans med Malmöbandet, Death And Vanilla, förtrollade besökarna i Stadsteatern. Den suggestiva musiken som Death And Vanilla hade skapat speciellt för denna tillställning, förstärkte den gåtfulla känslan i filmen.

 

 

 

 

 

Att bandet befanns sig under själva scenen och spelade, väckte någon motstridig känsla hos en, vilket gick helt i linje med tillställningens sinnesstämning. Kontrollerad rädsla i form av skräckfilmer och suggestiv musik, kan kännas som en befrielse från verklighetens krav och rädslor. Då är sådana här tillställningar något som man inte glömmer i första taget.

Text: Nora Hadaf